När är vi framme?

När är vi framme? Frågade jag som barn så fort mamma och pappa backade ut från garaget för att åka till mormor som bodde ca 20 mil bort. Jag hann förstås fråga det ett antal gånger innan vi faktiskt var framme. Tur de hade tålamod ändå.

Men på riktigt.. När är vi framme? Vid lugnet. Känslan av att ha åstadkommit något viktigt under våra liv. I mognaden. Lyckan. Styrkan?

Man söker och finner. Skapar och förvaltar. Bygger och river. Bygger igen. Antingen nytt eller nytt av gammalt. Rensar garderoben och köper nytt. Rensar igen. Inget är beständigt. Allt flyter. Även i oss själva. Blodet pumpar. Vi är som formbara lerklumpar som påverkas av allt omkring oss. Av ekonomin. Vädret. Jobbet. Maten. Rörelsen. Sammanhanget. Du påverkas av det du väljer att ta in såväl som det du väljer bort.

Som ung trodde jag att jag skulle vara framme när utbildningen var klar. Jobb fixat. Barn, man och hus fanns på plats. När jag klarar lyfta ett visst antal kilo i bänkpress eller orkar springa ett visst antal kilometer. Nu vet jag att inget någonsin är helt klart och jag kommer nog aldrig på riktigt vara framme.

Jag tror att jag är OK med det.

Jag vill göra det bästa av vägen. Den har så många fina hållplatser. Vill inte bara springa fort och leta efter målflaggan.

Stanna till och lukta på blomman. Sätt dig på en sten i skogen. Blicka ut över havet. Smaka på kaffet. Se dem jag älskar. Vara jag.